Mostrar mensagens com a etiqueta karin boye. Mostrar todas as mensagens
Mostrar mensagens com a etiqueta karin boye. Mostrar todas as mensagens

04 fevereiro 2023

karin boye


Min hud är full av fjärilar, av fladdervingar --

de fladdrar ut över ängen och njuter sin honung

och fladdrar hem och dör i små trista spasmer,

och inte ett blomstoft rubbas av lätta fötter.

För dem är solen till, den heta, omätliga, äldre än tiderna...


Men under hud och blod och innanför märgen

flyttar sig tungt tungt fångade havsörnar,

vingbreda, som aldrig släpper sitt byte.


Hur vore ert tummel en gång i havets vårstorm?

Hur vore ert skrik, när solen glödgade gula ögon?

Stängd är grottan! Stängd är grottan!

Och mellan klorna vrider sig vita som källarskott

mitt innerstas tågor.



A minha pele está cheia de borboletas, de asas de borboletas;

esvoaçam sobre os campos e desfrutam do seu mel

e voltam a bater as asas para casa e morrem em pequenos e tristes espasmos,

e nem um só grão de pólen perturba os seus pés ligeiros.

Para elas existe o sol, quente, incomensurável, mais antigo que o próprio tempo…


Mas sob a pele e o sangue e dentro da minha medula

movem-se pesada, pesadamente águias marinhas capturadas,

de largas asas, que nunca deixam escapar a sua presa.


Como seria o seu tumulto, alguma vez, na tormenta primaveril do mar?

Como seria o seu grito se o Sol pusesse em vermelho vivo os seus olhos amarelos?

A gruta está fechada! Fechada está a gruta!

E entre as garras contorcem-se, brancas como plantas de um sótão,

as minhas mais íntimas fibras.


02 dezembro 2017

karin boye

Ingenstans

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.

Ur alla marker springer bäckar och källor.
Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror
dess sakrament.

Och rymderna svämmar över av heliga floder.
Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta
av vita exstaser.

Men ingenstans, ingenstans...

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.


Em nenhum lugar

Estou doente de um veneno. Estou doente de uma sede,
da natureza nenhum líquido que a tempere.

Da terra, fontes e arroios.

Inclino-me e bebo das veias da terra
o seu sacramento.

O espaço está inundado de rios sagrados.
Levanto-me e sinto os lábios banhados
de  arrebatamento branco.

Porém, em nenhum lugar, em nenhum lugar ...

Doente de um veneno. Doente de uma sede,
da natureza nenhum líquido que a tempere.