Min hud är full av fjärilar, av fladdervingar --
de fladdrar ut över ängen och njuter sin honung
och fladdrar hem och dör i små trista spasmer,
och inte ett blomstoft rubbas av lätta fötter.
För dem är solen till, den heta, omätliga, äldre än tiderna...
Men under hud och blod och innanför märgen
flyttar sig tungt tungt fångade havsörnar,
vingbreda, som aldrig släpper sitt byte.
Hur vore ert tummel en gång i havets vårstorm?
Hur vore ert skrik, när solen glödgade gula ögon?
Stängd är grottan! Stängd är grottan!
Och mellan klorna vrider sig vita som källarskott
mitt innerstas tågor.
A minha pele está cheia de borboletas, de asas de borboletas;
esvoaçam sobre os campos e desfrutam do seu mel
e voltam a bater as asas para casa e morrem em pequenos e tristes espasmos,
e nem um só grão de pólen perturba os seus pés ligeiros.
Para elas existe o sol, quente, incomensurável, mais antigo que o próprio tempo…
Mas sob a pele e o sangue e dentro da minha medula
movem-se pesada, pesadamente águias marinhas capturadas,
de largas asas, que nunca deixam escapar a sua presa.
Como seria o seu tumulto, alguma vez, na tormenta primaveril do mar?
Como seria o seu grito se o Sol pusesse em vermelho vivo os seus olhos amarelos?
A gruta está fechada! Fechada está a gruta!
E entre as garras contorcem-se, brancas como plantas de um sótão,
as minhas mais íntimas fibras.
